Öppet brev till Studenthälsan

Nedanstående brev skickades till Studenthälsan 2010-02-24
____
Hej!
Uppsala klätterklubb är glada att Studenthälsan har byggt ut sina träningsanläggningar. Nya fräscha lokaler större utbud av olika träningsformer har gjort att möjligheterna till allsidig träning ökat.

Vi är dock ledsna över att klättring är den enda träningsform som kräver MultiCampuskortet. Den som bouldrar repklättrar oftast också och vice versa, ibland under samma träningspass. En liknelse med gymträning skulle kunna vara att gymmaskinerna för magträning fanns på stallet och de för rygg på blåsenhus. Att klättrarna har sina träningsredskap på olika ställen och dessutom är de enda motionärerna som behöver lösa Multicampuskortet känns helt enkelt lite omotiverat och orättvist.

Vi ser även gärna att ni tar tillbaka halvårskorten och tiobiljetten. För klättrare passar halvårskortet bättre då sporten kan utövas utomhus under 6 månader varje år.

Vi hoppas därför att ni gör förändringar i era erbjudanden så att våra medlemmar känner att de är lika välkomna som alla andra!

Hälsningar Styrelsen Uppsala Klätterklubb

Studenternas 100 år

Studenternas IP har fyllt 100 år och firandet hölls sista lördagen i augusti. Ett drygt tjugotal Uppsalaföreningar deltog med aktiviteter och uppvisningar. Bland annat fanns representanter för bollsporter, kampsporter, orientering, dans och gymnastik på plats.

UKK deltog med en uppskattad klättervägg där många mindre och några större med skiftande framgång och stor iver provade på greppen. Några tyckte väggen var lite i högsta laget medan andra ställde sig i kön gång på gång. Flera hörde sig för om höstens barnklättring. Riktigt spännande blev det när spindelmannen dök upp och tävlade. En liten mottävlare viskade att det inte var han på riktigt - kan stämma eftersom han trots den medföljande hejarklacken var ständig tvåa uppför väggen.

Under dagen hann ett 350-tal hänga i repen under översyn av UKK's funktionärer.

Grönland

Under fyra veckors tid i sommras lyckade eder ödmjuke tjänare och kassör slita sig från sina kulramar, fakturor, debitar och kreditar för att dra till Grönland och klättra. Med på resan var även exil UKKaren Martin Johansson samt de perifera utbölingarna Mattias Sellden och Calle Martins (skåningar, västeråsare och annat pack). Siktet var inställt på Tasermiutfjorden, nära öns sydspets med det fantasieggande namnet Kap Farväl.

Solen gassade och myggorna surrade mest hela tiden, vilket beredde vägen för mer klättring än jag vågat hoppas på. En av de första dagarna på plats gav jag och Martin oss iväg ”bara för att kolla på de första reporna” på en potentiell nytur. Vi hade inte funderat igenom packningen så rasande mycket, varför den nästan alltid lika välorganiserade Martin hade fått med sig bla två rullar toapapper. Detta kan förefalla en smula överdrivet för några timmars klättring, men innan turen var över var jag dock mycket tacksam över denna planeringsmiss. Dasspappret kom dock inte att användas till riktigt det som det brukar. Det hela fick som ni anar en annan vändning än vad som var planerat. Vi klättrade på, repa efter repa med stigande kvalité, och plötsligt började det bli mörkt. Vi hade precis passerat en stor fin hylla, men jag tycket mig kunna ana en till bra hylla ytterligare en replängd upp. Jag ville utnyttja det sista dagsljuset till fullo och övertalade Martin att fortsätta en bit till. Hyllan vi kom upp till var egentligen väldigt bra, den kunde dock vara något större; precis en lårlängd djup, och två pojkstussar bred. Martin snarkade snart som om han hade legat hemma i sin säng. Jag nickade till ibland men mest satt jag och dinglade med bena och tittade ut på de mörka konturerna av de brutalaste berg jag sett.
Det var två ganska slita gossar som startade nästa morgon. Några replängder till var det kvar till toppen och sen bar det utför via firningar, scrambling och snöpulsning. Resan fortsatte i samma tecken och det blev fler fina turer gjorda, men det får vi ta en annan gång.
/Henrik

BBC-Bärsta Boulder challange - 26 april 2009

Solen sken från en klarblå himmel medan bil efter bil rullade upp längs grusvägen och parkerade där de fick plats bredvid hagar och träd. Tillslut hade ett femtiotal personer hittat fram, alla fick var sin förare och tipsades om var det var lämpligt att börja. Vid tävlingens början fanns runt 47 problem i området, spridda på ett par olika block i 3 sektorer. Vinnaren skulle koras genom att räkna samman antalet problem man klarat av under dagen. Problemets grad hade ingen betydelse för antalet poäng. Alltså kunde en entusiastisk nybörjare ha lika stor chans att vinna som en luttrad klättrare. Extra poäng delades dock ut till nyturer. Om nyturen dessutom ansågs vara fin och välrensad av andra deltagare så fick man en extra poäng. De flesta begav sig på uppmaning av tävlingsledningen till sektor två för att värma up. Sektor två består till största delen av en bit urberg som sticker upp ur marken, men även några block. Sektor 2 innehåller också det orepeterade problemet Klassklyftan 7a+ som gjorts av tävlingsledare Anders Tävråna, som nog kan anses vara det hårdaste problemet i området. En lång jamspricka som börjar i tak och sedan övergår till lodrätt vägg innan man kan ta sig upp till toppen på blocket.
Som vanligt när det är en tävling i Uppsala-anda så är det inte direkt tävlingsmomentet som hägrar. Det är mer en anledning att samla folk på en och samma plats för att klättra en dag.

Så även denna gång kunde man beskåda ett antal mer eller mindre terränggående barnvagnar släpas runt mellan blocket i skogen. Glada rop och ivrigt påhejande hördes från varje block och klippvägg.
När så de fyra tävlingstimmarna avslutats var det dags att se vem som faktiskt klättrat flest problem under dagen. Ärlighet vara ju längst som ordspråket lyder, därför var tävlingsdeltagarna själva ansvariga för att hålla koll på hur många problem de klättrat. Tävlingsledare Anders kunde till slut konstatera att ett par nyturer gjorts under dagen och att alla verkade nöjda med arrangemanget. Dock kunde inte det prestigefyllda BBC Jam-awards priset delas ut då ingen under dagen repeterat Klassklyftan 7a+. Fjällskogs var snälla nog att sponsra med priser som lottades ut till deltagarna.

Den kompleterade föraren över området ligger nu utlagd på nätet på sverigeforaren.se.
Tävlingsledningen tackades för arrangemanget och tävlingsdeltagarna tackades för att de kommit dit. Efter prisutdelningen valde några att åka hem och fortsätta sin helg medan andra återigen spred ut sig i skogen för att attackera blocken med blod, svett och gummisulor.

Resultat:
1. Thomas Torsne 24 problem
2. Jonas Franzén 23 problem
3. Magnus Crona 23 problem

Vid tangenterna

Bengt Luthman

Vår resa har nu tagit sin ände och vi är åter i Reykjavik. Island har givit oss underbar klättring och spännande väder. Detta gemytliga och gästvänliga folk har givit oss en läxa i ödmjukhet, kärlek och medmänsklig ömhet. Vi avrundade med att göra ett besök i den mytomspunna Blue Lagoon där vi under en heldag lät vår sargade lekamen sin återfå sin forna lealöshet. Pealingen vi fick under denna dag kunde dock inte jämföras med tre timmars grävande med händerna för att få fram Land Rovern.

Vi vill tack våra trogna fans som har följt våra strapatsrika äventyr under denna episka odyssé.

Calle "figure-of-four" Spång, Morgan "runout" Eriksson, Christofer "M10" Urby

Vi har passerat ostkusten i en rasande fart eftersom vi p.g.a. "vackert väder" inte har hittan någon klätterbar is. I ett desperat försök att få klättra ljög Christofer om att ha sett ett massivt isfall uppe i en flodfåra ovanför vår tältplats. Anmarschen till "isfallet" var dödsföraktande och totalt livsfarlig, men det massiva isfallet visade sig bestå av några stackars blöta istappar som föll ner mitt framför ögonen på oss. Vi tog ett moget beslut (läs: det sket sig) och gick hem igen. I brist på isfall gav vi oss av till Vatnajökull (europas största glaciär), och fick faktiskt några replängder vertikal isklättring på stenhård is. Där rådde i alla fall ingen isbrist.

Calle Spång, Morgan Eriksson och Christofer Urby

Vi har passerat Akureyri och givit oss in i östlandet för att se vad det har att erbjuda. På vägen hann vi med lite vanligt turistande i form av varma källor, Goðafoss och den legendariska sjön Mývatn. Efter en halv dags turistande orkade vi inte mer, och åkte mot nya isfall. Här på östlandet har nyturerna stått som spön i backen. Vi kör på riksväg 1, och klättrar det som vi finner tillräckligt imponerande. Vägförhållandena har inte varit några problem för vår lilla Polo. I morse körde vi inte fast förrän efter 20 meter, på en parkering!

Morgan, Christofer och Calle