Vid sjudraget kommer Nisse med bilen och hämtar upp mig och senare Sofia. Då var man på väg då, mot Tunaberg!! Ett tradberg av rang. Vädret ser ändå ganska lovande ut, prognosen har lovat uppehåll fram till lunch sen får vi hoppas att prognosen har fel. Eftersom den har lovat regn senare på dagen.
Med förhoppning om att hinna klänga sig uppför åtminstone ett par leder innan de första dropparna kommer närmar vi oss Nyköping. De första regndropparna mot bilens vindruta faller som kastade gatstenar på vår positiva inställning. Regn, j---a sk-t. Jaja, nåt ska man väl kunna klättra i alla fall tänker jag och Nisse börjar fantisera om att han ska aida, han har ju ändå slängt med en hel ryggsäck med aidprylar. Sofia sitter i baksätet och sprider optimism, på något sätt lyckas hon hålla humöret uppe trots den tilltagande blötan.Väl framme börjar vi med att packa in oss i regnkläder och bära iväg med prylarna till lägret, upp med tält och in med grejerna så de håller sig torra. Klättersuget är fortfarande stort, men vädret verkar inte ge några möjligheter för Simonsberget att visa sina bästa sidor. Någon har varit smart nog att plocka med en gigantisk pressening som spänns upp över delar av lägerplatsen så man åtminstone kan hålla sig torr. Personligen sjunker min stridsmoral ganska fort i dåligt väder, men det är trevligt folk som har tagit sig till Simonsberget den här helgen,
så humöret hålls uppe ändå.Presseningen blir en naturlig samlingspunkt för alla som väntar på att vädret ska förändras. Vissa hårdingar är ute i geggan och blötan och röjer sly (cred till Nisse och de andra som jag inte vet namnen på).
Efter någon timme dyker resten av Uppsalagänget upp, Christoffer, Emma och Henrik (Emma och Henrik är emigranter som får räknas in i uppsalaklättrarnas skara vid det här tillfället). Efter lunch visar det sig att det är två killar som riggat ett toppankare, vi tar oss i kragen och går iväg för att åtminstone få känna på klippan lite. Jag och Sofia får varsin vända uppför graviditetsleden, som trots vattnet som strömmade ner ändå bjöd på rätt bra friktion. Under våra eskapader på klippan så har Christoffer, Henrik och Emma gett sig av för att aida uppe vid toppen av klippan. När jag kommit ner igen så börjar regnet tillta ännu mer, längs klippan kommer nu små vattenfall farande. Rykten om att bastun är varm sprider sig och vi bestämmer oss för att ge upp klättrandet och åka till bastun.
Väl där början en bastusession av sällan skådat slag. Med bastumaestro Staffan i ledningen bastas det i diverse aromatiska oljor. I tur och ordning, med en session i bastun mellan varven, geggar vi in oss med yoghurt och grovsalt(blandat), flytande honung, piskar oss med björkris och sen på med olivolja. Smetiga och marinerade som ett par fläskfiléer på grillen är vi ändå rätt nöjda i bastun. Dagen har varit lång, kall och blöt så bastun var välbehövlig.Efter ombyte till torra kläder tar vi oss till församlingshemmet där kvällens middag och fest ska hållas. De flesta har tagit sig dit och middagen sätter igång efter en dryg timmes mingel. Rejäla lass med chili con carne äts av svältande klättrare och middagen avslutas med määängder av efterrätter, tårtor, äppelpaj, chokladkaka, chokladpudding, pannkakor you name it. Under middagen avbryts ätandet då och då av sånger och små tal, vilka både är informativa och underhållande.
När middagen är uppäten och folk börjar mingla lite lagom igen så börjar
de smått seriösa lekarna. Tänker er ett barnkalas med fysisk aktivitet fast med vuxna människor och alla dessa är klättrare. Klättring på stolar, runt bord, upp på hatthyllor, i taklister och diverse vighetsövningar med en bambupinne utövades med mild frenesi av alla närvarande, nästan alla i alla fall. Personligen måste jag med viss stolthet säga att jag tyckte att uppsalaklättrarna kom med många av de innovativa lösningarna på de olika problemen.Men som alla fester hade även denna ett slut, vi vandrade i duggregnet tillbaka till våra tält och lät dagen gå till ända med förhoppningar om uppehåll och en torr klippa dagen efter. Delvis uppfylldes våra förhoppningar, det var uppehåll. Inget regn, tummen upp för det! Men fortfarande var klippan ganska blöt, så någon äventyrlig klättring kändes inte aktuell, inte för mig i vilket fall. Så vi bestämde oss för att gå upp till området runt toppsprickan och topprepa lite, efter att ha gått in i molnen och riggat ett toppankare ovanför Fräcka Händer, som vi klängde oss uppför två gånger var, så kändes det som vi var nöjda för dagen. Liksom dagen innan så var friktionen helt ok för fötterna så länge man höll sig borta från lavar och mossor. De flesta var något sega efter gårdagen men Christoffer och Jonas bestämmer sig dock för att öva räddning på berget och Emma kör lite aidning, medan övriga deltagare mest tar det lugnt. Efter att alla kommit tillbaka från dagens olika äventyr packas lägerplatsen ihop och väskorna fylls med prylar igen. På vägen hem är jag inte helt medveten om allt som händer eftersom min talang för att somna visar sig vara ganska framträdande.
Men med facit i hand så var det ändå en rätt schysst tur, trots att det klättrades ganska lite och vädret var risigt så hade vi ändå roligt. Så nu sitter jag här och tittar med en trött blick på mitt rum som förvandlats till en torkstation för tält, sovsäck, liggunderlag och allt annat som man lyckats blöta ner under helgen. Men i bakhuvet börjar redan tankarna på Ågelsjön nästa helg gro. Vi ses där!!
Vid tangenterna/
Bengt Luthman
