Jag åkte tidigare än de andra för att träffa Jens, en gammal kompis som inte klättrat på 19 år, och kanske hinna göra något lagom lätt i kvällssolen med honom. Dessutom hade jag fortfarande hotet om jobb på söndagen hängande över mig, och jag ville förstås hinna med så mycket som möjligt under helgen.
Vi gjorde ”Dubbelsprickan” på Svaplattan innan solen gick ner, och gick sedan tillbaka till lägerplatsen nära lilla väggen. Medan
vi lagade mat kom resten av gänget: Niklas, Christofer, Calle, Anna, Morgan, Ina, Nisse och Bengt. Vid det laget hade vi redan hunnit tända en brasa och hissat upp en fotogenlampa för att underlätta köksbestyr och tältresning i det annars ganska kompakta mörkret. Det blev en ganska sen kväll, förare skickades runt och olika alternativ för lördagen diskuterades. Christofer hade vissa problem med sitt nya kök, meterhöga gula lågor slog ibland upp och lukten av bränt hår spred sig i lägret (inbillade jag mig). Till sist var dock kvällsbestyren avklarade och bara Morgan och Calle satt kvar vid brasan och surrade lågmält i natten.På lördagen klättrade de flesta på ganska bra. Christofer och Jonas, som siktar på att bli klippklätterinstruktörer efter förbundets nästa examination, jobbade hårt på att beta av alla eventuella examinationsleder för att kunna leda dom på ”instruktörsmässigt sätt”. Nisse, Bengt och Ina höll till vid Lilla väggen och småväggarna runt omkring. Morgan och Calle inledde dagen uppe vid Svaplattan, och jag och Niklas inledde UKK´s i det närmaste episka förnedring vid Stora väggen på leden ”Mowgli” (6). Om jag förstått det hela rätt så skulle insteget vara något tuffare än resten av leden som håller ungefär grad fem. Efter att ha klättrat upp och ner tre gånger på insteget tänkte jag ”Sk-t det samma”, och hängde i första kammen innan jag ledde resten av leden i relativt god stil, enligt mina egna högst objektiva observationer. Niklas hade större problem och fick köra prussik-klättring på en nerfirad repända de första metrarna innan han stabilt klättrade vidare och rensade leden. Nåväl, vi tog oss båda upp i alla fall. Fortsättning följer.
På kvällen kunde ett av matlagen konstatera ett överskott av synnerligen god mat, medan andra matlag hade tänkt försöka överleva på nudlar, mögligt bröd och annat avfall. Det hela resulterade i att Niklas, som planerat middagen för oss två, kunde servera bruschetta och någon sorts kalv-röra med närmare två kilo råstekt potatis till fem pers. Det räckte till och med till lunch dagen efter! Jag tror att flera av oss lärde sig något om matplanering inför nästa resa. I brasans sken diskuterades återigen morgondagens möjligheter. ”Lynnard Skynnard” var en led som flera replag ville göra. Ledens utstegsvarianter och deras för och nackdelar ältades i oändlighet. Till sist var i alla fall Niklas och jag så uppskrämda av de andras erfarenheter av de olika utstegen så att vi bestämde oss för att fira av från standplatsen om vi mot förmodan skulle komma på tanken att klättra leden. Som kvällen innan satt Morgan och Calle kvar långt in på natten och såg till att brasan aldrig riktigt slocknade.
På söndagen var aktiviteten inte fullt lika frenetisk. För egen del kändes det som om luften gått ur. Fler replag syntes mer upptagna av att vandra av och an under klippan med näsan i föraren, än av klättring. Christoffer och Jonas matade däremot på med sina potentiella examinationsleder. Efter en del beslutsångest bestämde sig Nisse trots allt för att leda tidigare nämnda ”Mowgli”. En del stökande och bökande senare blev det en så kallad ”French free” över kruxet (dra sig upp i säkringarna) och en stilfull bestigning av resten av leden. Nu var det dags för Bengt att gå som andreman och rensa. Utan att säga för mycket så fick Bengt ge upp utan förrättat värv, trots tappra försök och stadiga axlar att stå på (se bild - tagen av Simeon Jansson).Nu var det dags att börja packa ihop. De som hade fria händer försågs med soppåsar som tidigare besökare glömt att ta med sig.
Återfärden gick via ”Sveriges renaste pizzeria”, där åtta hungriga Uppsalaklättrare stillade sin hunger innan resan gick vidare hemåt till den vardag som tyvärr måste genomlidas innan det är dags för nästa klubbarrangemang.
Mats Isaksson
