Uppsala Klätterklubb

Öppet brev till Studenthälsan

2010-02-24T22:20:00.001+01:00

Nedanstående brev skickades till Studenthälsan 2010-02-24
____
Hej!
Uppsala klätterklubb är glada att Studenthälsan har byggt ut sina träningsanläggningar. Nya fräscha lokaler större utbud av olika träningsformer har gjort att möjligheterna till allsidig träning ökat.

Vi är dock ledsna över att klättring är den enda träningsform som kräver MultiCampuskortet. Den som bouldrar repklättrar oftast också och vice versa, ibland under samma träningspass. En liknelse med gymträning skulle kunna vara att gymmaskinerna för magträning fanns på stallet och de för rygg på blåsenhus. Att klättrarna har sina träningsredskap på olika ställen och dessutom är de enda motionärerna som behöver lösa Multicampuskortet känns helt enkelt lite omotiverat och orättvist.

Vi ser även gärna att ni tar tillbaka halvårskorten och tiobiljetten. För klättrare passar halvårskortet bättre då sporten kan utövas utomhus under 6 månader varje år.

Vi hoppas därför att ni gör förändringar i era erbjudanden så att våra medlemmar känner att de är lika välkomna som alla andra!

Hälsningar Styrelsen Uppsala Klätterklubb

Studenternas 100 år

2009-09-18T23:46:00.004+02:00

Studenternas IP har fyllt 100 år och firandet hölls sista lördagen i augusti. Ett drygt tjugotal Uppsalaföreningar deltog med aktiviteter och uppvisningar. Bland annat fanns representanter för bollsporter, kampsporter, orientering, dans och gymnastik på plats.

UKK deltog med en uppskattad klättervägg där många mindre och några större med skiftande framgång och stor iver provade på greppen. Några tyckte väggen var lite i högsta laget medan andra ställde sig i kön gång på gång. Flera hörde sig för om höstens barnklättring. Riktigt spännande blev det när spindelmannen dök upp och tävlade. En liten mottävlare viskade att det inte var han på riktigt - kan stämma eftersom han trots den medföljande hejarklacken var ständig tvåa uppför väggen.

Under dagen hann ett 350-tal hänga i repen under översyn av UKK's funktionärer.

Grönland

2009-08-31T19:53:00.003+02:00

Under fyra veckors tid i sommras lyckade eder ödmjuke tjänare och kassör slita sig från sina kulramar, fakturor, debitar och kreditar för att dra till Grönland och klättra. Med på resan var även exil UKKaren Martin Johansson samt de perifera utbölingarna Mattias Sellden och Calle Martins (skåningar, västeråsare och annat pack). Siktet var inställt på Tasermiutfjorden, nära öns sydspets med det fantasieggande namnet Kap Farväl.

Solen gassade och myggorna surrade mest hela tiden, vilket beredde vägen för mer klättring än jag vågat hoppas på. En av de första dagarna på plats gav jag och Martin oss iväg ”bara för att kolla på de första reporna” på en potentiell nytur. Vi hade inte funderat igenom packningen så rasande mycket, varför den nästan alltid lika välorganiserade Martin hade fått med sig bla två rullar toapapper. Detta kan förefalla en smula överdrivet för några timmars klättring, men innan turen var över var jag dock mycket tacksam över denna planeringsmiss. Dasspappret kom dock inte att användas till riktigt det som det brukar. Det hela fick som ni anar en annan vändning än vad som var planerat. Vi klättrade på, repa efter repa med stigande kvalité, och plötsligt började det bli mörkt. Vi hade precis passerat en stor fin hylla, men jag tycket mig kunna ana en till bra hylla ytterligare en replängd upp. Jag ville utnyttja det sista dagsljuset till fullo och övertalade Martin att fortsätta en bit till. Hyllan vi kom upp till var egentligen väldigt bra, den kunde dock vara något större; precis en lårlängd djup, och två pojkstussar bred. Martin snarkade snart som om han hade legat hemma i sin säng. Jag nickade till ibland men mest satt jag och dinglade med bena och tittade ut på de mörka konturerna av de brutalaste berg jag sett.
Det var två ganska slita gossar som startade nästa morgon. Några replängder till var det kvar till toppen och sen bar det utför via firningar, scrambling och snöpulsning. Resan fortsatte i samma tecken och det blev fler fina turer gjorda, men det får vi ta en annan gång.
/Henrik

BBC-Bärsta Boulder challange - 26 april 2009

2009-08-23T11:39:00.007+02:00

Solen sken från en klarblå himmel medan bil efter bil rullade upp längs grusvägen och parkerade där de fick plats bredvid hagar och träd. Tillslut hade ett femtiotal personer hittat fram, alla fick var sin förare och tipsades om var det var lämpligt att börja. Vid tävlingens början fanns runt 47 problem i området, spridda på ett par olika block i 3 sektorer. Vinnaren skulle koras genom att räkna samman antalet problem man klarat av under dagen. Problemets grad hade ingen betydelse för antalet poäng. Alltså kunde en entusiastisk nybörjare ha lika stor chans att vinna som en luttrad klättrare. Extra poäng delades dock ut till nyturer. Om nyturen dessutom ansågs vara fin och välrensad av andra deltagare så fick man en extra poäng. De flesta begav sig på uppmaning av tävlingsledningen till sektor två för att värma up. Sektor två består till största delen av en bit urberg som sticker upp ur marken, men även några block. Sektor 2 innehåller också det orepeterade problemet Klassklyftan 7a+ som gjorts av tävlingsledare Anders Tävråna, som nog kan anses vara det hårdaste problemet i området. En lång jamspricka som börjar i tak och sedan övergår till lodrätt vägg innan man kan ta sig upp till toppen på blocket.
Som vanligt när det är en tävling i Uppsala-anda så är det inte direkt tävlingsmomentet som hägrar. Det är mer en anledning att samla folk på en och samma plats för att klättra en dag.

Så även denna gång kunde man beskåda ett antal mer eller mindre terränggående barnvagnar släpas runt mellan blocket i skogen. Glada rop och ivrigt påhejande hördes från varje block och klippvägg.
När så de fyra tävlingstimmarna avslutats var det dags att se vem som faktiskt klättrat flest problem under dagen. Ärlighet vara ju längst som ordspråket lyder, därför var tävlingsdeltagarna själva ansvariga för att hålla koll på hur många problem de klättrat. Tävlingsledare Anders kunde till slut konstatera att ett par nyturer gjorts under dagen och att alla verkade nöjda med arrangemanget. Dock kunde inte det prestigefyllda BBC Jam-awards priset delas ut då ingen under dagen repeterat Klassklyftan 7a+. Fjällskogs var snälla nog att sponsra med priser som lottades ut till deltagarna.

Den kompleterade föraren över området ligger nu utlagd på nätet på sverigeforaren.se.
Tävlingsledningen tackades för arrangemanget och tävlingsdeltagarna tackades för att de kommit dit. Efter prisutdelningen valde några att åka hem och fortsätta sin helg medan andra återigen spred ut sig i skogen för att attackera blocken med blod, svett och gummisulor.

Resultat:
1. Thomas Torsne 24 problem
2. Jonas Franzén 23 problem
3. Magnus Crona 23 problem

Vid tangenterna

Bengt Luthman

2009-03-08T11:36:00.002+01:00

Vår resa har nu tagit sin ände och vi är åter i Reykjavik. Island har givit oss underbar klättring och spännande väder. Detta gemytliga och gästvänliga folk har givit oss en läxa i ödmjukhet, kärlek och medmänsklig ömhet. Vi avrundade med att göra ett besök i den mytomspunna Blue Lagoon där vi under en heldag lät vår sargade lekamen sin återfå sin forna lealöshet. Pealingen vi fick under denna dag kunde dock inte jämföras med tre timmars grävande med händerna för att få fram Land Rovern.

Vi vill tack våra trogna fans som har följt våra strapatsrika äventyr under denna episka odyssé.

Calle "figure-of-four" Spång, Morgan "runout" Eriksson, Christofer "M10" Urby

2009-03-03T22:34:00.003+01:00

Vi har passerat ostkusten i en rasande fart eftersom vi p.g.a. "vackert väder" inte har hittan någon klätterbar is. I ett desperat försök att få klättra ljög Christofer om att ha sett ett massivt isfall uppe i en flodfåra ovanför vår tältplats. Anmarschen till "isfallet" var dödsföraktande och totalt livsfarlig, men det massiva isfallet visade sig bestå av några stackars blöta istappar som föll ner mitt framför ögonen på oss. Vi tog ett moget beslut (läs: det sket sig) och gick hem igen. I brist på isfall gav vi oss av till Vatnajökull (europas största glaciär), och fick faktiskt några replängder vertikal isklättring på stenhård is. Där rådde i alla fall ingen isbrist.

Calle Spång, Morgan Eriksson och Christofer Urby

2009-02-25T17:31:00.003+01:00

Vi har passerat Akureyri och givit oss in i östlandet för att se vad det har att erbjuda. På vägen hann vi med lite vanligt turistande i form av varma källor, Goðafoss och den legendariska sjön Mývatn. Efter en halv dags turistande orkade vi inte mer, och åkte mot nya isfall. Här på östlandet har nyturerna stått som spön i backen. Vi kör på riksväg 1, och klättrar det som vi finner tillräckligt imponerande. Vägförhållandena har inte varit några problem för vår lilla Polo. I morse körde vi inte fast förrän efter 20 meter, på en parkering!

Morgan, Christofer och Calle

2009-02-21T21:46:00.003+01:00

Vi befinner oss nu i Kaldakinn på norra Island. Vi planerade att bo i tält, men blev erbjudna logi av Peter Björg, som äger gården vid vilken vi klättrar, och kunde inte stå emot hans gästfrihet. Kaldakinn bjuder på superfin havsnära klättring; den bästa vi fått hittils på Island. Access verkar inte vara ett problem i det här landet. Peter lånade gladeligen ut sin Land Rover till oss, så att vi skulle kunna ta oss utt till de yttersta och bästa fallen. Idag har vi klättrat halva dan. Andra halvan ägnade vi åt att gräva upp Land Rovern ur sanden med bara händerna (vi glömde spaden på gården), för att vi skulle få en fin uppställningsbild. Visst blev bilden fin!?

Calle, Morgan och Christofer

2009-02-19T14:41:00.001+01:00

Islands sjukvårtssystem har äntligen släppt oss ur sina klor. Vi har lämnat Reykjavik och givit oss in i vildmarken. Vi har tillbringat tre nätter i tält, och åtskilliga timmar i varma källor. De senaste dagarna har det regnat och blåst, och isen samt våra själar har varit i upplösningstillstånd.

Nu har vi dock kommit en bit norrut, och här ser isläget bättre ut. I morse gjorde vi t.o.m. en nytur. För tillfället befinner vi oss i Akureyri som är Islands näst största stad (17000 invånare). Här ska vi proviantera, varefter vi fortsätter norrut.

2009-02-15T20:27:00.004+01:00

Strul med hyrbilen. När vi kom till flygplatsen var det lite strul med vår bokning av hyrbil, men det löste sig till slut med hjälp av vår kontakt, Fredrik, här på Island. Väl framme vid kastade vi oss såklart ner i hotellets egen varma källa. Fräscha och inte speciellt utvilade kastade vi oss ut i Reykjaviks extravaganta nattliv. Svenskar som vi är orkade vi dock inte hålla ut längre än till kl. 4, då nattlivet precis började komma igång.

"Pigga och fräscha" gick vi upp kl. 8, och efter en hotellfrukost med mycket kaffe åkte vi till Mulafjell (Reykjaviks isklätterparadis). Här var klättringen underbar och nedstigningen fruktansvärd i sann norsk anda. Nästa dag åkte vi till baka för att klättra isfall som var i "upplösningstillstånd" efter höga temperaturer, starka vindar och ihållande regn. Det hindrade oss dock inte att utföra hjältedåd hela dagen lång. Dyblöta och utmattade dök vi ner i hotellets varma källa igen.

Mot Island - 13/2 2009

2009-02-13T20:30:00.003+01:00

Nu har vi äntligen kommit iväg, och sitter på Gardemoen i Oslo och tar en liten pilsner. Under kvällen ska vi undersöka Reykjavik´s underhållningspotential (Calle vill till något som heter Blue oyster bar:-)). I morgon börjar klättrandet, vi kommer att hålla oss runt huvustaden fram till måndag då vi ska lämmna in tanten (läs Morgan) på sjukhus för sevice. Resan har nu börjat, vill du läsa om episka äventyr och strapatser, kolla efter mer inlägg.
Lev och må

Christofer, Morgan och Calle

Terminsavslutning med fototävling 16/12

2008-12-29T15:36:00.006+01:00

Årets sista Crux-kväll avslutades med fullt hus. Med kaffe, must och Sofias goda saffransbullar i magen klättrades det och så korades även vinnarna i klubbens fototävling.
Årets vinnande bidrag - Tina

På tredje plats kom Svante med denna bild.

Klättra Gott

/Nisse

Klubbresa till Ågelsjön 12-14/9

2008-10-01T23:02:00.005+02:00

Det skulle bli av trots allt! Efter hot om skiftjobb över helgen och ännu en släng av den förhatliga kräksjukan kunde jag, fortfarande lite smådarrig, sätta mig i bilen och dra iväg mot Ågelsjön på fredagseftermiddagen. Tre bilar till lämnade lite senare Uppsala. Vädret såg ok ut, och förväntningarna var på topp. För några av oss var det första besöket vid Ågelsjön, och jag var nog inte ensam om att ha drömt mig bort i föraren långt innan avresan. Ågel bjuder på allt från trad till sport i en miljö som faktiskt är värt ett besök även om man inte klättrar.

Jag åkte tidigare än de andra för att träffa Jens, en gammal kompis som inte klättrat på 19 år, och kanske hinna göra något lagom lätt i kvällssolen med honom. Dessutom hade jag fortfarande hotet om jobb på söndagen hängande över mig, och jag ville förstås hinna med så mycket som möjligt under helgen.

Vi gjorde ”Dubbelsprickan” på Svaplattan innan solen gick ner, och gick sedan tillbaka till lägerplatsen nära lilla väggen. Medan vi lagade mat kom resten av gänget: Niklas, Christofer, Calle, Anna, Morgan, Ina, Nisse och Bengt. Vid det laget hade vi redan hunnit tända en brasa och hissat upp en fotogenlampa för att underlätta köksbestyr och tältresning i det annars ganska kompakta mörkret. Det blev en ganska sen kväll, förare skickades runt och olika alternativ för lördagen diskuterades. Christofer hade vissa problem med sitt nya kök, meterhöga gula lågor slog ibland upp och lukten av bränt hår spred sig i lägret (inbillade jag mig). Till sist var dock kvällsbestyren avklarade och bara Morgan och Calle satt kvar vid brasan och surrade lågmält i natten.

På lördagen klättrade de flesta på ganska bra. Christofer och Jonas, som siktar på att bli klippklätterinstruktörer efter förbundets nästa examination, jobbade hårt på att beta av alla eventuella examinationsleder för att kunna leda dom på ”instruktörsmässigt sätt”. Nisse, Bengt och Ina höll till vid Lilla väggen och småväggarna runt omkring. Morgan och Calle inledde dagen uppe vid Svaplattan, och jag och Niklas inledde UKK´s i det närmaste episka förnedring vid Stora väggen på leden ”Mowgli” (6). Om jag förstått det hela rätt så skulle insteget vara något tuffare än resten av leden som håller ungefär grad fem. Efter att ha klättrat upp och ner tre gånger på insteget tänkte jag ”Sk-t det samma”, och hängde i första kammen innan jag ledde resten av leden i relativt god stil, enligt mina egna högst objektiva observationer. Niklas hade större problem och fick köra prussik-klättring på en nerfirad repända de första metrarna innan han stabilt klättrade vidare och rensade leden. Nåväl, vi tog oss båda upp i alla fall. Fortsättning följer.

På kvällen kunde ett av matlagen konstatera ett överskott av synnerligen god mat, medan andra matlag hade tänkt försöka överleva på nudlar, mögligt bröd och annat avfall. Det hela resulterade i att Niklas, som planerat middagen för oss två, kunde servera bruschetta och någon sorts kalv-röra med närmare två kilo råstekt potatis till fem pers. Det räckte till och med till lunch dagen efter! Jag tror att flera av oss lärde sig något om matplanering inför nästa resa. I brasans sken diskuterades återigen morgondagens möjligheter. ”Lynnard Skynnard” var en led som flera replag ville göra. Ledens utstegsvarianter och deras för och nackdelar ältades i oändlighet. Till sist var i alla fall Niklas och jag så uppskrämda av de andras erfarenheter av de olika utstegen så att vi bestämde oss för att fira av från standplatsen om vi mot förmodan skulle komma på tanken att klättra leden. Som kvällen innan satt Morgan och Calle kvar långt in på natten och såg till att brasan aldrig riktigt slocknade.

På söndagen var aktiviteten inte fullt lika frenetisk. För egen del kändes det som om luften gått ur. Fler replag syntes mer upptagna av att vandra av och an under klippan med näsan i föraren, än av klättring. Christoffer och Jonas matade däremot på med sina potentiella examinationsleder. Efter en del beslutsångest bestämde sig Nisse trots allt för att leda tidigare nämnda ”Mowgli”. En del stökande och bökande senare blev det en så kallad ”French free” över kruxet (dra sig upp i säkringarna) och en stilfull bestigning av resten av leden. Nu var det dags för Bengt att gå som andreman och rensa. Utan att säga för mycket så fick Bengt ge upp utan förrättat värv, trots tappra försök och stadiga axlar att stå på (se bild - tagen av Simeon Jansson).

Nu var det dags att börja packa ihop. De som hade fria händer försågs med soppåsar som tidigare besökare glömt att ta med sig.

Återfärden gick via ”Sveriges renaste pizzeria”, där åtta hungriga Uppsalaklättrare stillade sin hunger innan resan gick vidare hemåt till den vardag som tyvärr måste genomlidas innan det är dags för nästa klubbarrangemang.

Mats Isaksson

Tunabergsträffen den 6-7 september 2008

2008-09-09T23:51:00.007+02:00

Klockan 05:55 sätter larmet på mobilen igång, i någon typ av dvala lyckas jag hitta znoozknappen och sluter ögonen igen. Men eftersom det är klättertur man ska iväg på så behövs det inte speciellt lång tid för hjärnan och kroppen att vakna till liv och, på ett förhållandevis stillsamt sätt, studsa ur sängen. Ryggsäcken är packad med mat, sovsäck, tält, klätterprylar och läget verkar vara under kontroll.

Vid sjudraget kommer Nisse med bilen och hämtar upp mig och senare Sofia. Då var man på väg då, mot Tunaberg!! Ett tradberg av rang. Vädret ser ändå ganska lovande ut, prognosen har lovat uppehåll fram till lunch sen får vi hoppas att prognosen har fel. Eftersom den har lovat regn senare på dagen. Med förhoppning om att hinna klänga sig uppför åtminstone ett par leder innan de första dropparna kommer närmar vi oss Nyköping. De första regndropparna mot bilens vindruta faller som kastade gatstenar på vår positiva inställning. Regn, j---a sk-t. Jaja, nåt ska man väl kunna klättra i alla fall tänker jag och Nisse börjar fantisera om att han ska aida, han har ju ändå slängt med en hel ryggsäck med aidprylar. Sofia sitter i baksätet och sprider optimism, på något sätt lyckas hon hålla humöret uppe trots den tilltagande blötan.

Väl framme börjar vi med att packa in oss i regnkläder och bära iväg med prylarna till lägret, upp med tält och in med grejerna så de håller sig torra. Klättersuget är fortfarande stort, men vädret verkar inte ge några möjligheter för Simonsberget att visa sina bästa sidor. Någon har varit smart nog att plocka med en gigantisk pressening som spänns upp över delar av lägerplatsen så man åtminstone kan hålla sig torr. Personligen sjunker min stridsmoral ganska fort i dåligt väder, men det är trevligt folk som har tagit sig till Simonsberget den här helgen, så humöret hålls uppe ändå.

Presseningen blir en naturlig samlingspunkt för alla som väntar på att vädret ska förändras. Vissa hårdingar är ute i geggan och blötan och röjer sly (cred till Nisse och de andra som jag inte vet namnen på).
Efter någon timme dyker resten av Uppsalagänget upp, Christoffer, Emma och Henrik (Emma och Henrik är emigranter som får räknas in i uppsalaklättrarnas skara vid det här tillfället). Efter lunch visar det sig att det är två killar som riggat ett toppankare, vi tar oss i kragen och går iväg för att åtminstone få känna på klippan lite. Jag och Sofia får varsin vända uppför graviditetsleden, som trots vattnet som strömmade ner ändå bjöd på rätt bra friktion. Under våra eskapader på klippan så har Christoffer, Henrik och Emma gett sig av för att aida uppe vid toppen av klippan. När jag kommit ner igen så börjar regnet tillta ännu mer, längs klippan kommer nu små vattenfall farande. Rykten om att bastun är varm sprider sig och vi bestämmer oss för att ge upp klättrandet och åka till bastun.

Väl där början en bastusession av sällan skådat slag. Med bastumaestro Staffan i ledningen bastas det i diverse aromatiska oljor. I tur och ordning, med en session i bastun mellan varven, geggar vi in oss med yoghurt och grovsalt(blandat), flytande honung, piskar oss med björkris och sen på med olivolja. Smetiga och marinerade som ett par fläskfiléer på grillen är vi ändå rätt nöjda i bastun. Dagen har varit lång, kall och blöt så bastun var välbehövlig.

Efter ombyte till torra kläder tar vi oss till församlingshemmet där kvällens middag och fest ska hållas. De flesta har tagit sig dit och middagen sätter igång efter en dryg timmes mingel. Rejäla lass med chili con carne äts av svältande klättrare och middagen avslutas med määängder av efterrätter, tårtor, äppelpaj, chokladkaka, chokladpudding, pannkakor you name it. Under middagen avbryts ätandet då och då av sånger och små tal, vilka både är informativa och underhållande.

När middagen är uppäten och folk börjar mingla lite lagom igen så börjar de smått seriösa lekarna. Tänker er ett barnkalas med fysisk aktivitet fast med vuxna människor och alla dessa är klättrare. Klättring på stolar, runt bord, upp på hatthyllor, i taklister och diverse vighetsövningar med en bambupinne utövades med mild frenesi av alla närvarande, nästan alla i alla fall. Personligen måste jag med viss stolthet säga att jag tyckte att uppsalaklättrarna kom med många av de innovativa lösningarna på de olika problemen.

Men som alla fester hade även denna ett slut, vi vandrade i duggregnet tillbaka till våra tält och lät dagen gå till ända med förhoppningar om uppehåll och en torr klippa dagen efter. Delvis uppfylldes våra förhoppningar, det var uppehåll. Inget regn, tummen upp för det! Men fortfarande var klippan ganska blöt, så någon äventyrlig klättring kändes inte aktuell, inte för mig i vilket fall. Så vi bestämde oss för att gå upp till området runt toppsprickan och topprepa lite, efter att ha gått in i molnen och riggat ett toppankare ovanför Fräcka Händer, som vi klängde oss uppför två gånger var, så kändes det som vi var nöjda för dagen. Liksom dagen innan så var friktionen helt ok för fötterna så länge man höll sig borta från lavar och mossor. De flesta var något sega efter gårdagen men Christoffer och Jonas bestämmer sig dock för att öva räddning på berget och Emma kör lite aidning, medan övriga deltagare mest tar det lugnt. Efter att alla kommit tillbaka från dagens olika äventyr packas lägerplatsen ihop och väskorna fylls med prylar igen. På vägen hem är jag inte helt medveten om allt som händer eftersom min talang för att somna visar sig vara ganska framträdande.

Men med facit i hand så var det ändå en rätt schysst tur, trots att det klättrades ganska lite och vädret var risigt så hade vi ändå roligt. Så nu sitter jag här och tittar med en trött blick på mitt rum som förvandlats till en torkstation för tält, sovsäck, liggunderlag och allt annat som man lyckats blöta ner under helgen. Men i bakhuvet börjar redan tankarna på Ågelsjön nästa helg gro. Vi ses där!!

Vid tangenterna/
Bengt Luthman

Klubbresa till Bohuslän och Göteborg

2008-09-01T09:50:00.009+02:00

För länge sedan… närmare bestämt valborgshelgen, anordnades en otroligt rolig klubbresa till Bohuslän och Göteborg. Det blev en riktig höjdare. Ca 25 stycken klätter-sugna uppsalabor drog iväg söderut i två bussar och några bilar. Först bar det iväg till Bohuslän och Välseröd. Där bodde vi vid ”Bohus-stugan”, som den så passande heter, och som handhas av Bohusläns klätterklubb. Här verkligen ösregnande det så vi fick testa på att klättra ”vattenfall”, men klippan gav bättre friktion än man kunde tänka sig i regnet.

När det aldrig ville sluta regna bestämde sig gänget för att åka till Utby i Göteborg där ”Climb in” anordnades. För det som inte känner till ”Climb in” är det den största klätter-träffen på året! I Göteborg var det strålande sol, varmt och skönt och massor med folk. Det var helt rätt beslut att åka hit. Stora delar av ängarna vid Utby-klipporna var fulla med tält. Det blev många turer klättrade och många trevliga pauser vid tälten. En dag bjöds det på tältutställning och second hand klätterutrustnings-försäljning, och en annan dag var det så kallad ”tipspromenad” ordnad av företaget Fjällsport. Då kunde man hitta presenter på klipporna om man var först uppe. Den dagen fanns det många morgonpigga klättrare.

På lördag kväll, mitt i allt klättrande, anordnades en gôr-go fest med mat, dryck och live-band. Innan denna började kunde boende i husen intill klipporna se ett antal svettiga klättrare ta sig en dusch i vattenslangen utanför deras fönster. Vad gör man inte för att vara fräsch till kvällen? Nästa morgon var inte alla lika pigga som de varit de första dagarna på resan. Men som alla roliga klätter-aktiviteter med Uppsala klätterklubb hade även denna ett slut, och vi var tvungna att dra oss tillbaka hemåt. Men nästa år kommer i alla fall jag tillbaka.
/Karin

Klubbkväll i Källberga

2008-06-04T23:17:00.006+02:00

Årets första klubbkväll blev lyckad. Alla som av någon anledning inte kunde komma; tänk er följande scenario:
Strålande sol, närmre 30 bouldersugna klättrare i varierande åldrar (yngsta var en månad). Roliga krävande problem väntade… bättre kan det knappast bli, eller hur? Det var full aktivitet bland blocken under flera timmar och problem i varierande grad betades av på löpande band av ivriga klättrare. Såväl nybörjare som erfarna fick något att bita i.

Under klättringens gång gjordes små justeringar av mindre stenar som gjorde nya problem åtkomliga, eller om man ska vara petig, gamla problem mer säkra…Klättring är som välbekant en fysisk aktivitet som gör människor hungriga, vilket vi i klubben (Sofia och Bengt) hade tänkt på. Sex grillar tändes, vilka snart fylldes med allt från korv till… korv… och något grillspett.
Efter grillningen avtog klätteraktiviteten något, dels på grund av mätta magar och dels på grund av myggens intåg.

Tack Shawn som fanns till hands om någon hade frågor om problemen i Källberga.

Det var kul att så många glada människor kom och vi hoppas att minst lika många kommer till nästa klubbträff som går av stapeln söndagen den 15 juni. Vi kommer att åka till Fjärdhundra för att repklättra. Det är ont om parkeringsplatser så det gäller att vi fyller bilarna ordentligt. Maila om ni tänker köra och har plats kvar i bilen eller om ni behöver plats i någon bil. Sofia (i styrelsen) försöker pussla ihop åkandet (medans Bengt är i Thailand och dyker). Vi träffas på parkeringen bakom Katalin kl. två. Vi tar med några engångsgrillar, så packa ner en eller annan korv…

Vill du se fler bilder från kvällen i Källberga så ta en titt på Mark Harris foton som finns på:
http://frozentime.se/photos/kallberga.html

/ Bengt och Sofia

Klätterkurs i Tunaberg

2008-05-09T21:12:00.009+02:00

Helgen 19 – 20 april hölls en galet rolig klätterkurs bland bergen utanför Nyköping, ni som inte va där missade följande;

De hela började med samling och en lite smånervös presentation vid ekonomikum (åtminstone för oss nybörjare som inte träffat De Coola Klättrarna förut). Sen bar de iväg mot Tunaberg i varierande hastighet. Väl framme möttes vi Inte-så-vana-klättrare-eller-friluffsare-överhuvudtaget av problem nr 1: att få upp tältet...... men vi fick behövlig hjälp av en De Coola Klättrarna så de löste sig ju fint. Lite introduktion runt lägerelden och sen var de sängdags.

Efter en, faktiskt ganska kylig, natt var det dags att ta på sig de snygga hjälmarna och traska upp mot högre höjder. Nisse gick åt ett håll med den lite mer erfarna gruppen och Christoffer och Jonas styrde oss helt oerfarna med fast hand åt andra hållet. Efter lite topprepsankare, standplatser firningar och självklart, klättring, så kom kvällen. Den hade mycket att bjuda på, bland annat en del bastande, vilket va väldigt skönt eftersom man fortfarande inte riktigt tinat efter nattens kyla. Sen blev det korv, både kryddigt, kyckling och soja faktiskt, som Sofia grillade med kärlek och väldigt mycket värme. Jätte Trötta Jag gick i säng tidigt men vad jag kunde höra så fortsatte myset runt lägerelden en bra stund till.

Nästa dag vaknade vi upp inte fullt så frusna, möttes av strålande sol och var i tid till frukosten (dessutom hade vi lärt oss hur triangiaköket fungerade vilket också sparade en del tid) – en sån start, och bättre skulle det bli; vi fick nämligen se Chrisoffer utan byxor(!) de ni. Men de va inte det enda, vi klättrade en hel del också, anlade ytterligare standplatser och topprepsankare och gjorde Värsta Firningen!!!!! Helt galet roligt var det måste jag säga.

Men även på denna dag dök det plötsligt upp en eftermiddag och det var dags att packa ihop och åka hem. Jag kan meddela att det var lättare att ta ner tälten än att sätta upp dem....

I skrivande stund befinner sig en stor del av gänget i Bohuslän eller Göteborg och tar sig an ytterligare toppar. Sitter här hemma och är lite bitter över att inte jag är där också, Tunabergskursen gav nämligen mersmak...

Men, någon annan månad med något annat konto följer jag gärna med detta sköna gäng ut på någon annan klätterresa – för det är nämligen jätte kul att klättra!!!

Tack allihop för en jätte rolig kurs och Tack till de kanonbra ledarna!

Vi ses igen!

Frida

Förbundsmöte i Göteborg april 2008

2008-05-09T20:55:00.006+02:00

Mitt första uppdrag som styrelsemedlem blev att åka ner till Göteborg för att representera klubben på Svenska klätterförbundets förbundsmöte. Första dagen knöt jag och Anna Jansson, som även hon representerade klubben, kontakter med andra klättrare från runt om i landet. En person från SISU Idrottsutbildarna ledde ett seminarium där vi gruppvis diskuterade hur vi i klubbarna kan jobba för att bli mer attraktiva för klättrare som ännu inte är med i någon klubb. Sammanställningen från lördagens diskussion hittar ni på

http://www.klatterforbundet.se/pdf/kansli/klubbprocess2008.pdf .
Jag insåg genast att klubbarna har väldigt olika förutsättningar. I Uppsala klätterklubb har vi en del utvecklingsområden såsom jag ser det. Det första och viktigaste anser jag är att vi skapar tillfällen att klättra, ha kul tillsammans, och lära känna andra klättrare. Det är bland annat därför vi drar igång med våra klubbkvällar där första tillfället är nu den 29 maj. Vi har även ordnat ett antal klubbresor som har varit uppskattade. Ni som medlemmar får väldigt gärna komma med förslag och idéer på hur vi kan utveckla klubben till det bättre.

Nåväl… efter detta seminarium anordnades en klättertävling på Göteborgs relativt nyöppnade klätterställe, Klätterdomen. Det var full aktivitet! Nu fick vi äntligen göra det vi helst sysslar med, nämligen att klättra. Vi jobbade med ca 20 problem på boulderväggen och två repleder. Tiden gick fort och till slut fick vi slita oss från väggarna med ömma fingrar. Nu väntade en italiensk buffé med efterföljande liveband.

Dagen efter var tanken att jag och några andra skulle gå upp tidigt för att klättra lite i närliggande Utby innan förbundsmötet. Tyvärr väcktes jag av att regnet öste ner och sovmorgonen blev ett faktum… attans… Jag får besöka klippan i sommar istället...

Förbundsmötet som bara är vartannat år fyllde en del av söndagens timmar. Vi diskuterade mycket om ekonomi, däribland huruvida årsavgiften för medlemskap i förbundet är för dyr eller inte, och om det är en anledning till att många klättrare väljer att inte ansluta sig till förbundet. Förslaget som röstades fram var att årsavgiften kvarstår och förbundet jobbar med att se över om det finns möjlighet att sänka denna. Klätterförsäkringen som är kopplad till medlemskapet kommer också att ses över fram till nästa möte. Läs gärna hela protokollet på http://www.klatterforbundet.se/skf_info.php?id=4&sid=93&subsida=1

Jag tackar klätterförbundet som har ordnat en sådan bra helg! På återseende!

/ Sofia Nilsson

En episk resa i isklättringens tecken, 17-24 Februari

2008-03-01T19:16:00.007+01:00

Ca. fyra män gav sig av för drygt en vecka sen mot landet i hacka ner de av värmen redan hårt ansatta isarna i Rjukan ochväster för att Hemsedal. Jag själv, Calle Spång, Christofer Urby och Henrik Nilsson; fyra UKK:are gjorde en road-trip för att få chansen att uppleva lite isklättring innan växthuseffekten vinner kampen fullständigt, och sanna mina ord det fick vi. Att under en vecka få känna på solid kärnis, på sin höjd frusen snö, skabbig dubbel is och stenhård granit har givit mig en upplevelse som jag inte klarar av att kalla för en semester. Ordet i sig ger sken av att detta är något jag tog mig för för att komma ifrån vardags rutinen lite grann. Detta är inte sanningen. Även om jag naturligtvis har en vardagslunk och jag är väldigt tacksam att jag kom ifrån den så har det varit en långt mycket känslomässigt kraftigare resa mentalt för att vara en bisak i livet som tar fokus från allt annat, en resa som denna är allt.

Vi spenderade tre dagar i Rujkan där vi började med att klättra "Svaddefossen", en otroligt blöt upplevelse, de flesta har nog upplevt kallduschar som varit torrare än denna. En sjuk Calle som strategiskt lämnat skaljackan i Uppsala gav turen en extra dimension och för säkerhets skull lät vi honnom ta första repan. Vi lyckades även klämma in en M7 som Calle och Christofer domminerade på. Calles on-sight var en fröjd för ögat. Jag var tacksam att jag i mycket oren stil krälade mig upp.

Med en kraftig reservation för stavningen, jag lyckas aldrig hålla reda på alla dessa fossar, "Hyndalsfossen" en knappt tre replängder lång tur ett par timmars vandring upp på fjället med lite piskande snö i ansiktet och dålig sikt måste nog vara den mest utmärkande i min bok. Att stå en replängd upp med fötterna något insparkade i isen hängandes i skruvarna snacka lite skit med det andra replaget och titta ner på Henriks glamorösa och stilrena klättring måste vara en av dessa stunder som jag kommer bära med mig. Jag lämnade Norge med en känsla att livet kanske har en mening och en sliten kropp som bara kan komma av hård klättring och hårt supande. Klättring är verkligen allt.

Morgan Eriksson

UKK´S TRÄNGSLET TRIP - 18-20 Januari

2008-01-23T23:29:00.000+01:00

Jaha det var alltså jag som fick nöjet att inviga den här bloggen. Som förtillfället ska ersätta ukke'n som forum där man berättar om sina klättereskapader.

I fredags så var det alltså dags all packa ner isyxorna och selen och styra bilen mot Älvdalen. I Borlänge så var det matpaus på det obigatoriska Max (trots att Shawn protesterade högljutt). Väl framme i stugan så anslöt Calle och hans medresenärer, vi som känner Calle vet att han lever i en annan tidszon.
Vi var nu tio tappra själar, förutom Shawn och Calle så var även Micke, Hendrik, Morgan, Anders, "Nisse", Aron, Hugo och Jag.

Morgonen därpå inleddes i alpinanda (för vissa av oss). Jag tror att klockan var runt sex när jag väcktes av en ohyggligt stor och morgonpigg kanadensare. Med motiveringen att det antagligen skulle vara tjockt med både stockholmare och eskilstunaklättrare vid spillrännan så släpade jag mig upp. Och innan det ljusnat så var vi på väg mot Trängslet.

Lördagen erbjöd ca noll grader och typ snö. Efter en fin uppvärminig på spillrännan så fortsatte vi upp i dalen och klättrade i stortsett allt vi gickförbi. Isen var perfekt, yxorna satt otroligt bra och klättringen var både säker och njutningsbar. När vi närmade oss dammluckorna så började det mörkna (faktiskt inte men visst lät det bättre). Och vi beslöt att klättra vid dammluckorna dagen därpå. Jag Nisse Shawn Micke och Anders hoppade in i Shawn´s nyinköpta etanolbil (vi är mycket noga med att tänka på miljön i ukk) och åkte hem för att slåigång bastun.
Kvällen kom och ganska snart ramlade dom övriga in. Vi ägnade resten av kvällen åt att basta, äta, dricka vin och frammförallt skryta om dagens äventyr.

Söndagen blev mycket kallare hela femton grader faktiskt. Isen blev sprödare och vi beslöt oss för att topprepa (mindre risk att skada sig). Morgan, Hendrik och Calle ville testa några nya fall uppe vid sjön men vi andra gick ner till dammluckorna. Vi ägnade dagen åt att bli riktigt pumpade i armarna och när klockan närmade sig två var mina välutvecklade biceps som spaggetti (obs ironi) och vi klättrade upp till bilarna.

Jag vill tacka alla som följde med på den här träffen och jag antar att jag ser er igen den 18-20 April då blir det klubbresa till något berg i närheten. Men nu ska vi först klättra is. Änsålänge ligger kilarna lååångt ner i lådan.

För pekfingervalsen stog Christofer Urby